Daniel

6 oktober 2009 13:43

Jo testa utan aming ett par dar så din kropp å bröst får vila!
H. han som vet noll om sånt

/Anitha

6 oktober 2009 14:07

Jag förstår din vånda. Jag fick ju sluta amma M när hon var 8-10 månader av samma anledning. Hon högg fast i bröstet med sina sylvassa tänder, och kastade huvudet bakåt, och jag minns fortfarande hur überjävligt ont det gjorde *ryyys*. Men det fanns ingen annan lösning än att sluta amma, för hon gjorde illa mig så hemskt. Men det var jobbigt, inte tu tal om den saken. Jag hade ju inte alls tänkt sluta amma då...Hon hade däremot inga större problem med det hela, utan det hela gick förvånansvärt smidigt. Kanske var bitandet lite av en signal om att hon var redo för det, jag vet inte...Jag vet bara att den som led mest av det hela, rent känslomässigt, var jag.

Några goda råd har jag inte, tyvärr, annat än att du får känna efter själv och pejla lillfrökens inställning till det hela. En amningsfri dag eller två kan ju vara ett bra sätt att kolla, du lär ju märka det om hon toksaknar amningen.

Kram!

Veronica/Edvina

6 oktober 2009 20:47

Förstår helt din vånda! Alla runt omkring mig sa alltid att det va sååå skönt när de slutat amma. Jag saknade det. Valde ju aldrig att sluta utan Ina valde ju när hon la ner det helt. Men jag saknade närheten o kan fortfarande sakna den. Så förstår dig helt o fullt o som sagt det kanske går att ta upp igen efter hormonbehandlingen? Fast lilla biterskan kanske inte vill då....

Persil,ja

7 oktober 2009 20:05

ÄNTLIGEN!!!!! Äntligen stöter jag på en likasinnad! Jag har nämligen ammat mina barn lika länge som du, nej längre. Alla fyra ammade tills de var omkring fyra, utom fyran som höll på tills hon strax fyllde fem. Detta är något jag sällan törs säga högt. Herregud så många fördomar det finns mot detta!!!! Det var absolut inget jag hade bestämt. Det funkade bara så bra och jag tyckte det var mysigt och fann ingen anledning att sluta.Eller rättare sagt överlät jag åt barnen att sluta. När jag väntade fyran ammade jag både trean och tvåan. Och när hon kom ammade jag alla tre. Visserligen bara en mysstund med de större på kvällen. ;D Helt galet egentligen men sååå häftigt. Det har ju varit enormt lätt att få igång amningen på bb också varje gång ett syskon fötts. Den har ju redan varit igång i mina bröst så barnet har fått gensvar på en enda gång. Råmjölken har ändå kommit fram tror jag.
Vad skoj att läsa att just du ammat länge. Jag räknade ut att jag ammat i elva år i streck. Undrar hur många liter mjölk det kommit ur mig?
Har du sagt i från på skarpen när hon bits? Jag röt till och markerade kraftigt och då hände det aldrig mer.
Spännande funderingar du har om en fyra...:D Kör på---det är härligt med en kvartett...

Morgana

7 oktober 2009 22:11

Persi,ja: åååh vad glad jag blev att läsa ditt svar!! Skriver mer vid ett annat tillfälle... Lo ligger och tuttar ;-)

Morgana

8 oktober 2009 08:59

Daniel: hihi ja, kroppen har ju varit väldans bebisrelaterad de senaste 6,5 åren... vi får väl se :-)

Anitha: mmm skall testa få se om det funkar. Än så länge har det inte gått att ens dra ner. Hon ökar på snarare, så tiden är nog inte rätt än. :-)

Veronica: nä, det återstår att se om hon vill börja igen. Vilje ville ju INTE börja tutta igen när Lo hade kommit. Och han bara rynkar på näsan om jag erbjuder honom nu. Ever däremot vill gärna prova att tutta fortfarande, vilket han får. Men tekniken finns inte längre.

Persil: nu så. Lillskruttan kanske sover ett litet tag till.
Vad härligt att du ammat dina barn så länge!!!
Du och jag har verkligen samma filosofi när det kommer till amning. Jag har också låtit mina Barn styra det där helt själva. Vare sig det gällt ökning/neddragning/avslut osv.
Fri amning, helt enkelt.
Det var inte ett medvetet beslut från min sida att "så och så skall jag göra när jag får barn". Utan det bara blev så. Amningen har alltid fungerat perfekt för mig och både jag och Ungarna har stortrivts med det. Så jag blev en oplanerad långtidsammerska och det är sååååååååååå härligt.
Fast jag brukar inte kalla mig långtidsammare egentligen, utan att vi "ammar fritt".
Och även om det var jag som tog beslutet att avsluta det hela med Tvåan (pga smärta), så hade det ändå varit på gång ett tag.
Och just att amma under graviditet är ju helt toppen. Speciellt som man har mjölk direkt när den nya lilla människan tittar ut.
Som sagt, det är inte något man hör talas om dagligdags egentligen. Men det finns nog långt fler än man kan tro, bara det att det inte pratas så högt om det. Jag har dock ammat öppet och offentligt även när Ettan var både två, tre och fyra år gammal. Och när jag gjort det på stan, så har jag fått tummen upp och glada kommentarer och glatt nyfikna blickar. Något negativt har jag inte märkt av... eller också så ser jag inte sånt helt enkelt. Jag har ju liksom alltid "utmärkt" mig och varit annorlunda så folk har tittat, så jag märker inte folks blickar längre.
Mina Killar är fortfarande intresserade av tutten.
Jag hade ju hoppats att Tvåan skulle vilja återuppta amningen när väl Trean hade tittat ut (det gjorde verkligen superduperont i tuttarna vid amning under graviditeten), men icke. Så för honom blev det "bara" 1,5 år.
Men vissa kvällar vill de gärna smaka och då får de det. Tvåan vill inte tutta, men väl att jag sprutar in mjölken i hans mun (vilket är superkul om/när det kommer utanför haha), medans Ettan gärna vill suga några tag. Dock finns inte tekniken kvar längre, så där får jag också hjälpa till att handmjölka ur.
Lilla Biterskan här har jag ingen aning om hur jag skall göra för att få henne att sluta bita.
Jag har skrikit HÖGT en gång (och mindre högt flera gånger), för det gjorde såååååååååååååå ont och så tog jag bort henne från bröstet och satte henne bredvid mig, för att markera. Men hon bara flinade.
Hon bits annars också. Och det är så svårt att veta vad jag skall göra för att få henne att sluta. De två Äldsta har aldrig varit bitbarn. Men det är väl hennes sätt att kommunicera, än så länge.

Kram på dig!