Det härjar svinkoppor här i huset.

Så pass att huden krullar ihop sig och ramlar av och antibiotika knapras tre gånger om dagen.

Tvättmaskinen går för fullt.

Berget av lakan och örngott synes oöverstigligt.

Lägg därtill att hittekatten för några dagar sedan hittades med en platt mask hängandes ut ur rumpan och vid närmare besiktning så låg det maskbitar och "riskorn" på och i varenda säng i huset. BLÄ BLÄ BLÄ!!!

Gissa om vi (läs: jag) har tvättat?!

Undrar vad nästa äckel-varning blir?

Magsjuka?

Löss? (det går det på förskolan nu)

Springmask?

Tvåan hostar.

Och hostar.

Hostar, hostar, hostar.

Dessutom så är min kropp ICKE i fertil fas ännu.

Den vill inte ägga när den "borde" och jag kan bara sucka och vänta.

Jaja.

Bara att boka av/om tiden på Ackis i februari och ta det lite senare i vår.

Sånt går ju inte att påverka ändå. Kroppen vet bäst själv när den vill vara igång på riktigt.

Idag är min sista dag på min arbetsplats sedan över fem år tillbaka...

Känns lite konstigt.

Men bra.

Imorgon skall jag skriva in mig på arbetsförmedlingen.

Sedan blir det VAB.

Och så stod hon där i morse.

Utanför min dörr med snövindar i ryggen.

Som ett enda stort leende.

Det härligaste håret.

Och alla färger.

Och gjorde mig glad i hela kroppen.

Smaskigaste chokladkakorna hade hon med sig också,

men jag glömde nästan bort att mumsa.

För det blev pladder och prat och ännu mera prat och pladder.

Hela förmiddagen lång.

Och det kändes som att hon och jag hade pratat tusen gånger förut.

Trots att det var första gången vi sågs.

Eller.

Vi hade ju setts förut...

När jag flyttade tillbaks hit till min uppväxtort för snart sex år sedan (hjälp, är det så länge?!?), så började jag den hösten att springa på barnloppisar.

Två gånger om året.

Både här och i grannsamhället.

Och jag minns att jag såg henne en första gång och att jag gillade hennes jeans med broderade blommor och hennes rödrosa lockar.

Jag såg färger och värme och personlighet och uttryck.

Jag tror att jag såg lite (eller ganska mycket) av mig själv.

I henne.

Och jag började tänka på.

Ifall hon skulle vara på nästa loppis hon också.

Nästan varje loppis så såg jag henne.

Och jag önskade att jag var modig nog, för att våga gå fram.

För att säga hur mycket jag gillade(gillar!) hennes stil.

Att hon var någon jag skulle vilja bli kompis med.

Men jag vågade aldrig. Trots att jag var nära.

Ville liksom inte tränga mig på.

Fast jag innerst inne anade att jag nog inte skulle ha trängt mig på, för det kändes ändå på något vis som att vi hade mycket gemensamt.

Men det var ju det där med att våga då...

(jag är som sagt väldigt blyg av mig. Egentligen. Även om jag märker att jag med åren blir alltmer oblyg.)

Dock.

Heja Facebook.

I en kommentar hos en kompis så såg jag en bild av ett färgsprakande hår.

Och jag tänkte.

Nu eller aldrig.

Så jag skrev till henne, på vinst och förlust.

Men jag var bara tvungen att berätta för henne, det jag velat säga alla de gånger jag sett henne på barnloppisarna.

Och på den vägen blev det.

Många mail på kort tid senare, så.

Stod hon här.

Med vinter bakom ryggen.

Utstrålandes solsken och värme.

Det blev gladenergi som sitter kvar ännu.

Trots att det är mitt i natten.

För. Haha. "mer om det ikväll".

Nu bidde det ju inte kväll.

Utan natt.

Innan jag fick tummen ur.

Fast jag hade faktiskt hellre legat och sussat istället för att sitta klarvaken i sängen...

Kan icke sova.

Jag vaknade av en hostig Tvåan och sedan började en tanke mala.

Och den bet sig fast så pass att jag var tvungen att stiga upp, hämta datorn till sängen och sedan maila en fråga till snart föredetta personalchefen.

Bara några dagar kvar av min fasta anställning nu.

Pirrigt, känns det.

Intervjun igår kväll förresten gick helt okej.

Åtminstone för att vara första jobbintervjun på över fem år.

Och för att vara första jobbintervjun för ett arbete inom barnomsorgen på sisådär åtta år.

Jag hade ju då inte så många referenter att ringa upp (då det var så många år sedan), utan de fick ta mig för den jag är.

Jaja.

Jag hyser inga förhoppningar, men det känns skönt att ha det gjort.

Glädjen fanns där efteråt, trots att jag ofta inte visste vad jag skulle svara.

Om ett par veckor får jag i alla fall besked.

Och jag anar redan nu att det blir ett "tack, men nej tack".

Men då blir det så. Det är inget jag kommer att gräma mig över, även om jobbet verkar himla roligt och givande.

Min tid och mitt jobb kommer.

Det är jag säker på.

Den positiva energin bara sprudlar.

Har haft en härligt pladdrig förmiddagsfika med en nyfunnen kompis... Första träffen, men det kändes som att hon suttit i mitt kök hundra gånger och bubblat.

Skriver mer om det ikväll.

Nu är det dags att hämta Ettan på skolan.

Tvåan är så hes att han knappt har någon röst, så han har legat på soffan hela förmiddagen.

Trean är såå trött och ivrig att komma iväg, så hon slänger "pummpor" (=raggsockor/strumpor) på mig.

Tjingeling!

Och så behöver jag VERKLIGEN en extreme hairmakeover.

Kanske att jag kan hitta en drop-intid imorgon.

Innan intervjun.

Det skulle inte skada direkt hehe.

På tal om det.

Hugaligen så sent vi kommer att komma hem imorgon, Trean och jag.

Känner mig trött allaredan. *L*
Och inte så lite pirrigt nervös.

Fyller huset med ljud, skratt, bus, lek.

Kompis med hem från skolan.

Lego Star Wars och snart mellanmål.

Lägg därtill en världens bästa mamma som ringer och undrar hur det är och som lyssnar och förstår.

Då mår en ledsen och frustrerad M genast mycket bättre.

Och så tänkte jag skriva om grindar.

Hade en självklar slutsats.

Som jag nu har glömt bort.

Men i alla fall.

Ettans skola är inhägnad. Ligger vid en sjö och nära en stor väg. Små barn går där.

Så jag stängde grinden idag. Som vanligt.

Även andra grindar stängde jag. Som inte jag själv öppnat.

Känns liksom självklart.

Alla tar ansvar för alla.

Har någon glömt, så stänger jag.

En annan gång kanske det är jag som har glömt.

För vad hjälper det att jag tar mitt ansvar och stänger den grind som jag öppnat, om jag struntar i att stänga de andra som jag ser är öppna?

Men en tanke slog mig.

Skolan uppmanar alla föräldrar att ordentligt stänga grindar efter sig.

Så våra barn inte kan förirra sig ut.

(Smita ut?)

Men skolan själv låter öppna grindar snöa igen.

Frysa till.

Så de blir omöjliga att stänga.

Och står öppna hela tiden.

Men grindar kanske inte behövs stängas på vintern?

På vintern kanske inga barn smiter?

Det väcker tankar.

Tankar kring att ställa krav på andra utan att ha samma krav på sig själv...

Gråten i halsen gör så himla ont.

Och blinkar jag för länge.

Så kommer tårarna att tränga fram.

En annan dag.

Kan jag.

Gråta.

När Barnen är på förskolan och skolan.

Det har varit en tuff tid ett tag, men jag har hållit fast vid det positiva.

Glidit ovanpå.

Äkta leenden och må bra-känsla.

Flow.

Och det har varit såå skönt.

Trots det tuffa.

Men.

Nu orkar jag inte hålla i längre.

Nu hopar det sig.

Det är för mycket och för jobbigt.

Behöver bara få gråta lite.

Men inte nu.

Så.

Slut på orden till en annan dag.

Annars kopplas tårfloden på.

Om gårdagen var helt utan planer (men som fylldes med allehanda trevligheter), så är dagen idag totalt tvärtemot.

Inte mindre än två kalas på olika orter och en träning - vid ungefär samma tid.

Hur skall det gå ihop?

Lägg därtill en lillebror/morbror som anländer och stannar ett par nätter...fast där vet jag inte riktigt tiden. Tror att han börjar åka vid tiden för då kalasandet börjar, så kanske kommer han när vi väl hunnit hem igen?

Jag måste klura på det här...

Satt uppe alldeles för sent och spelade Lego Star Wars med Ettan igår.

Och ingen sovmorgon i morse heller.

Halv sex var en bra tid att vakna på.

Så en slapparlördag är precis vad vi behöver.

Förresten så gick det bra hela dagen på förskolan igår.

När jag kom för att hämta Trean så var hon ute på gården och lekte i snön.

När hon fick syn på mig så lyste hon upp... och vände tvärt på klacken för att pinna bort. Hon ville stanna kvar och inte gå hem. Fast sen var det ganska okej att sjunka ner i Mammas famn ändå.

Enda gången hon hade blivit ledsen, var när de lade henne på skötbordet för att byta blöja. Höjdskräck, eller nåt.

När hon själv har kontrollen så kan hon klättra hur högt som helst. Men att bli placerad på höga ytor av någon annan, är superläskigt enligt Trean.

Storhandling skulle behövas någon dag.

Och idag är det utbildningsdag i Uppsala.

Men jag vill inte vara till besvär, speciellt inte när det är matchhelg, så jag blir hemma med mina Underbaringar.

Och så är jag lite nervös inför intervjun i nästa vecka.

Speciellt som den är på kvällen och och Trean och jag inte kommer att vara hemma förrän sent, sent och...

Äsch, jag är väl egentligen bara nervös för att de inte skall vilja ha mig.

Nu skall jag ta mig en extra stor och god kopp varm choklad. Lördagsnjuta lite. Är det godisdag så är det.