Läser tillbaka några inlägg.

Och åh vad jag längtar solglitter.

Igår krattade jag löv.

Och vi skrattfikade i de blå möblerna vid uthusväggen.

Kex och påskmust och chokladhjärtan.

Log och njöt.

Av solglitter och barnskratt.

Tankar energi.

Och stålsätter mig.

Uppför trappen.

Och redan för fem vändor sedan.

Minns jag att jag tänkte: "nu har jag sett och passerat den tio gånger. Minst."

(För egentligen såg jag den redan igår.

Och jag vågar inte ens gissa på hur många gånger jag springer upp och nerför trappan varje dag.)

Undrar hur många gånger till jag tänker passera den där jämrans döda flugan, utan att plocka upp den?!

Ett vårtecken.

Tänker jag.

Eller skyller jag på.

Idag.

Är jag snart vampyrröd i håret.

Är jag strandsatt i soffan, inläsandes eftermiddagens fullmäktigepapper.

Är jag tacksam för fina omtänksammaste vännerna.

Är jag förvånad över att jag faktiskt på allvar håller på att fatta det beslut jag aldrig trodde jag skulle (behöva) fatta.

Idag kramar jag mina Underbaringar extra mycket. Tankar trygghet så där lite i smyg. I deras skratt. Och leende ögon.

Hittar där meningen med beslutet.

Och känner innerst inne att ingenting behöver vara definitivt.

Förstår med hjärtat och tårögon det min rara A sade: Att är det meningen, kommer det åter i  ny skepnad.

Och jag vill att det skall vara meningen.

Sen.

Snart.

Önskar jag fjärilar åter.

Trots att det idag är jag som ensam beslutar.

Med flit.

Men med begrundande tankar, hjärta och välgrundade orsaker.

Samtal som snurrar.

Självklara svåra.

Aldrig tidigare detta allvar.

Det gör ont. Värker.

Smärtar allra längst där inne.

I själen.

I mitt själva. Jag.

Obevekligt beslutsam när omöjligheten görs möjlig.

Måste göras.

Tänker på nästan-fjärilar.

På puppor.

Som aldrig får utveckla vingar.

Krossas.

Utan chans eller räddning.

Och jag gråter.

Ögonen ur mig.

Etsar brännande tårfloder på genomskinlig hud.

Och jag vet att det alltid kommer att synas i mina ögon.

Smärtan.

Och lättnaden?

Har inga ord just nu.

De har fastnat inne i huvudet.

Stuck.

Stångas. Utan klarhet.

MORR!!!

Gick ut för att slänga sopor.

Tunnan blev tömd i onsdags, så jag lyfte på locket för att slänga ner min fjuttiga lilla påse.

Dröm om min förvåning, när jag såg att tunnan nästan var full!?!

Det tog nog en sekund eller två, innan jag lyckades registrera att det INTE var mina egna sopor som låg där (för jag hann minsann tänka på ifall sopbilen varit där eller inte).

Och jag som är så noga med att sopsortera kände hur morret inuti mig växte och jag slet upp allt som blivit stoppat där i.

Böcker, papper, kort, tavlor, kläder... you name it.

GRRRRRRRRRRRRRRR och MORRRRRRRRRRRRRRRRR!!!

Gick in och hämtade en svart sopsäck och möljde ner allting i... men jag hittade ett par vykort och ett medlemskort från Svenska Turistföreningen (för 2010) med både namn och autograf på...

Mohahahahahaha...

Och så tänker jag ha mina soptunnor innanför grinden från och med nu.

När man inte kan få ha sina grejor ifred.

Basta!

***

Haha, jag hittade ett mobilnummer till personen i fråga.

Undrar om jag skall ta och ringa upp honom och fråga vad hans sopor gör (hmm gjorde) i min soptunna?!

***

Börjar med ett sms..

***

Och nej, det är inte bara soporna i sig. Det är egentligen bara en liten del i det hela, trots att de faktiskt är osorterade och osorterade sopor vill jag INTE ha i min soptunna!

Nej, människor har väl "alltid" slängt sopor i min soptunna när de passerat. Hundbajspåsar, juiceförpackningar osv.. och det känns helt oki, för hellre att det hamnar i min soptunna än på gatan eller att det inte plockas upp efter hundar alls.

Men  det faktum att någon annan fyllt i princip HELA MIN soptunna med en massa skit, när det nästan är två veckor kvar till nästa tömning. DET stör mig!