Hudlös.

Och min Minsting ligger bakom mig i soffan.

Under gosefilten är hennes ben intrasslade i mina och sovtunga andetag. Äntligen.

Mardrömmar som fick henne att paniskt stirra ut i natten. Gråta hysteriska tårar som aldrig ville sina.

I min famn fick hon lugn och tårarna stillnade sakta.

Och jag är hjärtskärande hudlös.

Kände hennes rädsla och smärta och höll om och smekte hennes hår.

De där mardrömmarna. Hennes eller mina. Eller och. Jag vet hur de känns. Även om bilderna är olika.

Jag undrar när ytan tätnar?

När inte minsta ord eller handling eller röst eller text eller känsla kommer åt och tränger in och berör.

Fast inte så. Jag tycker om att bli berörd. Det är inte det. Men utan hud. Så blir allting tusenfalt förstorat och ingenting blir bortsållat och allting bränns och känns.

Jag är jag för att jag känner. För att jag känner mycket. Och jag är bra tack vare det. Det är en av mina stora styrkor. Men det gör mig också skör, trots min styrka.

Och lite måtta får det väl ändå lov att vara? Även när det gäller mig?

Fast jag tror det är på väg.

Att tätna.

Eller åtminstone så blir jag bättre på att fånga de där glädjorna igen. Och inte bara rädslor.

Njuter nuet. Gör jag.

Och önskar er alla förunderligt goda dagar med närvaro och känslor.

Jag saknar.

Men jag önskar också.

Jobba och jobba.

Och så lite gråta.

Pulkadragning hemåt efter fritidsjobb.

En varm kram på ICA.

Och så lite mer gråta, för något annat känns som en omöjlighet.

Tända ett ljus innan hämtningen på förskolan.

Och beskedet kom som en käftsmäll rakt i magen.¨

Trots att jag försökt förbereda mig på det värsta.

Jag skakar av gråt och det gör ONT ONT ONT!!!

Tveka aldrig att tala om för en människa att du tycker om honom/henne. Vare sig det är som människa, vän eller något mer.

Man vet aldrig när det kan vara för sent.

http://www.unt.se/heby/kropp-funnen-i-brandrester-1597021.aspx

http://salaallehanda.com/nyheter/heby/1.1479685-kropp-hittades-vid-teknisk-undersokning

Virrvarr.

Sorg i hjärtat. Av dåtid och nutid som virvlar runt och fäster i varandra.

I fredags natt eller trettio år sedan i torsdags.

I ett dygn har jag stått i trappfönstret och sett på larmande kaos. Brandmän och fordon och slangar och skum och lågor och rök. Denna stickande rök som mullrade ut och tornade upp sig över hustaket som jättelika åskmoln. Fem meter ifrån. så nära och så långt bort.

I det huset fanns den lägenhet jag bodde i med Ettan. Där vi bodde när jag fick besked om både husköp och att Tvåan låg i min mage. I det huset fanns det människor som jag känner. Som varit mina grannar. Som är människor jag sörjer med av hela mitt hjärta. Människor som inte har något hem idag.

För trettio år sedan så brann också mitt hus upp. Jag var sju år då.

Och ljuden, dofterna, känslan. Är samma.

Allt får mig att minnas och jag lider sörjer gråter med de som går igenom det jag upplevt.

Kaos blandat med tacksamhet.

För att ingen blev skadad.

Trodde jag.

För mitt i kaosnatten så fick jag höra att någon fått ut honom. Och jag tror att jag frågade flera gånger om han verkligen var ute. Om han verkligen var ute. Men kanske är det bara mitt önsketänkande som spelar mitt minne ett spratt. För det känns liksom bara så omöjligt att det skall vara på något annat vis än att han klarat sig.

Men ingen vet var han finns.

Vi brukar prata när vi ses. Le mot varann så där. Prata om mina Barn. Och om allt och inget. Hänga över min grind. Eller tuta och flina genom bilrutan. Så där varmt.

Det var i hans lägenhet som branden startade.

Och nu får ingen tag på honom.

Jag har uppdaterat länkar sedan natten det hände, för att få läsa om ett livstecken.

Ovissheten är värst.

Så gråtigt värst.

Tårar som förblindar och knuten i magen får mig att hukas krampas.

För en sekund. För sen måste jag bita ihop och laga middag och skölja penslar efter akvarellmålning och lerfigursbygge.

Men det gör så fantastiskt ont.

Den där ångesten som sliter och river.

Det är inte ens min sorg eller förlust. Inte i nutid. Men det var i dåtid. Och allting slingras ihop och jag känner känner känner med allt jag är.

Och ovissheten.

Är fruktansvärd.

Snälla. Lev.

Mina ben styr fortfarande uppför trappan och stannar vid fönstret. Trots att inget mer finns att se. Trots att elden är släckt efter ett dygns kamp mot lågorna.

Allt är så tyst och svart.

Och jag står där och försöker ta in.

Och jag önskar.

http://www.unt.se/heby/saknad-efter-brand-befarad-dod-1588927-default.aspx

Idag är idag.

Ett datum jag alltid kommer att minnas.

Och aldrig kommer att glömma.

Förlåt.

Så förunderligt det kan vara. Livet. Och jag är tacksam. Att få uppleva det.

Ikväll, inatt, är det känslor som knuffas och trängs. Slåss om utrymme och vrider sig runt varandra. Slingrar, virvlar. Byter plats, skepnad, försvinner och återuppstår.

Inte på ett dåligt sätt. På något vis.

Mer som. Ett förvånat konstaterande.

Och känslomänniska + ordberoende = dravelsvammel i drömskepnad

Njuter av att känna.

Även det där som stinger. Från dåtiden fast rätt nära nuet. Och följer jag den tråden så är det mycket som hakar fast och då kan det göra lite för ont. Så jag lämnar den. Och accepterar och tackar. Och tänker att jag faktiskt tycker om ändå. Även om det svider. Men så får det vara. Så måste det få vara.

Lustigt bara. Just nu. Kanske för just idag. Springa på och se överallt. Och just nu, när det är oktober och allt. Nästan november. Lite lustigt. Fast ändå inte alls. Bara så det skall vara och så det var tvunget att bli. Konstaterar. Accepterar. Och förlåter, om det nu finns något att förlåta.

Och nu borde jag verkligen sova.

Och borsta tänderna.

Sweet dreams.

När jag var liten.

Eller yngre. Menar jag förstås.

Då tyckte jag om att klippa ut. Fina bilder och tänkvärda ord.

Och så satte jag upp dem på min anslagstavla. Så det skulle se fint ut. Ofta möblerade jag om på anslagstavlan. Hittade nya ställen och andra kombinationer av lappar och bilder och foton. Och min tavla blev som en tavla. En prydnad i rummet. Och när jag var riktigt riktigt nöjd så kändes det lyckligt i hela magen.

Precis som med dockskåpet.

Klippa och klistra och möbla.

Byta rum och saker och såna där smådetaljer som gjorde att det såg ut som ett hemma.

Yttepytteskala och lek som var allvar som var lek.

Jag tycker fortfarande om att klippa ut. Samla på bilder, ord och foton.

Och jag tycker om att möblera om. I mitt hus. Det där vuxna på riktigt-huset.

Allvar som är lek som är allvar.

Och så där förunderligt maglyckligt.

Igen. Igen. Och igen.