Efterkontroll igår.

Efter äggdonationen.

Inga besked gällande mottagarna.

Vilket känns nervöst.

Men med mig var det bara bra.

Så bra att jag den 12 maj skall börja spraya igen!

Wiiiiiiiiiiiiie!

Egentligen så bör man vänta en månad eller så, innan man påbörjar en ny process. Men både läkaren och barnmorskan bedömde att det inte var något att tveka på (allt såg så bra ut och jag mådde ju så bra förra omgången) så det är bara att tuta och köra.

Vilket känns superskoj.

Då slipper jag vänta ända till hösten också, för då hinner jag donera innan avdelningen stänger för sommaren.

I juni blir det äggplock om processen går som den skall.

Yes yes yes!

Jag skall få testa ett annat hormonpreparat den här gången.

Inget bök med att blanda och mixa som med Menopuren, utan nu är det färdiga sprutor med Puregon. Spännande att få testa något nytt!

Och så är det kanske värdefullt för dem att se hur en och samma donator reagerar på olika slags hormonpreparat.

En gråtdag i övrigt (jobbstrul och a-kassebök).

Och Tvåan är krasslig. Febrig, hostig och hängig.

Trean har lite kladd i ögat. Igen.

Och Ettan känner sig febrig och klagade på illamående nu på kvällen. Vit som ett lakan i ansiktet.

Så jag antar att nattens planer är klara...

Och jag som skall iväg på Riksförbundet Hem och Skolas Fullmäktigemöte i helgen.

(Men tänk. Att trots alla sjukor - vi som nästan aldrig varit sjuka annars - ända sedan i höstas. När alla kräks samtidigt eller hostar lungorna ur sig och en månad kan bestå av bara VAB-dagar. När det liksom är som allra mest kaos. Då känner jag den där längtan efter en liten Fyran så himla starkt. Danmark hade jag ju planerat till början på sommaren. Nu blir det äggdonation istället till att börja med. Men sen... Hihi.)

Jippie och HURRA!!!

Det fanns ägg!

Så.

Nu är jag plockad och klar.

Proceduren gick smidigt och jag tyckte knappt att det kändes.

Sköterskan var duktig på att pumpa in smärtstillande i armen också i och för sig haha.

Det är nu efteråt som det molar och värker när bedövningen släpper.

Efteråt, ja.

Med filten över huvudet inne på rummet.

Började plötsligt tårarna att rinna i strida strömmar.

Glädje över äggen.

Nervositet över att de inte skall duga.

Tomhet över att den långa resan nu är över.

Hormoner på fri fot i en känslosam kropp och sinne.

Anspänning som släppte.

Och så smärtstillande och lugnande medicin på det.

Som gjort för en gråtattack.

Lät det komma.

Och blev tröstad av fina goa sköterskorna och läkaren.

TACK!

Nu är jag hemma.

Skulle kunna och behöva sova i många timmar.

Men jag vilar.

Här eller i soffan.

Innan det är dags att hämta Underbaringarna.

De får vara en stund till på förskolan.

Trots att jag redan är hemma.

Behöver samla mig.

Inuti.

Hjärtat.

Känner jag mig glad.

Tänk om...

Kanske får några äran att bli föräldrar, tack vare mina små ägg.

Det är svindlande.

Lyckligt.

Men känslorna bränner i halsen och bakom ögonen.

De där andra.

Av melankoli, trötthet, ledsenhet. Och ensamhet.

Nu är det klart.

Och det känns tomt.

Men glädjefyllt och tacksamt.

Hurra för mina ägg!

Hurra för mig!

(fast det är inte riktigt klart. På tisdag skall jag tillbaks, för då skall de knipsa bort ytterligare en bit av livmoderslemhinnan för den studie jag är med i. Hihi än släpper jag inte taget.)

***

kl 14.04

Och nu när det smärtstillande börjar sluta verka.

Då tänker jag på den ynka lilla ENDA Citodontablett som ligger i väskan.

Jag kanske inte skulle ha sagt att jag är bra på att bita ihop när det gör ont?!

Ibland så undrar jag vad jag tänker med egentligen...

Imorgon smäller det.

Och jag sitter och skriver brev till en ung vuxen.

Arton år framåt i tiden.

Så svårt.

Samtidigt så enkelt.

Och jag kan inte låta bli att undra om jag jinxar lyckan om jag skriver det redan nu.

Men det känns viktigt för mig.

Imorgon blir det renskrivet.

För hand.

Och igenkysst kuvert.

Larvigt kanske.

Men lite stort känns det, även inuti mig.

Jag hade mardrömmar natten till idag.

Att äggblåsa efter äggblåsa smällde och punkterades och inget fanns där.

Som en ballong.

Där luften pyser ut och alla tomma mjuka såpbubbleskal hamnade i diskhon.

I mitt kök.

Jo, ett ägg fanns där.

Jag hörde en läkare säga det.

Men det ägget försvann ner i slasken och avfall tömdes ovanpå och sedan var det borta. 

Inatt tror jag inte att jag kommer att sova alls.

PIRR PIRR PIRR!!!

Och så vill jag säga HIPP HIPP HURRA och världens största GRATTIS till lillasyster/moster som fyller TRETTIO år idag!

(lugn, jag tänker inte kalla dig för tant något mer... Inte i dag i alla fall hehe)

Vi avbokade dock att komma på kalaset.

FÖRLÅT!

För lite tid hemma efter jobb och hämtningar.

För halvkrassliga och trötta Barn.

Och en Mamma som är nervös och pirrig inför imorgon och rädd att inte vakna av väckarklockan...

Vi kommer med paket och fika en annan dag, jag lovar.

Vi älskar Dig, E!!!

Puss puss

Dagens status (dag 8 med sprutor):

14 äggblåsor totalt.

Flest och störst på vänster sida och det är där jag känner av min ägglossning som allra bäst i vanliga fall.

1 stycken på 18 mm

3 stycken på 15-17 mm

5 stycken på 10 mm cirkus

5 stycken mindre

Det är fem dagar kvar till plock, vilket innebär att varje äggblåsa kommer att växa drygt 10 mm till.

Sedan kommer det ju säkert inte att bli ägg i varenda äggblåsa.

Speciellt med Menopuren så sade min läkare idag, att den medicinen kanske inte ger lika många ägg som andra hormonpreparat. Men att det istället kan bli bättre kvalitet på de ägg som blir.

Och det är ju det som är huvudsaken.

Men jag blev i alla fall glatt och positivt överraskad över antalet äggblåsor. Jag trodde att det skulle bli mycket färre med tanke på min ålder...

Läkaren sade att de blåsor som växer sig alltför stora innan plock, de blir det inget av.

Men att det här såg ut att kunna bli riktigt bra.

Med storlek och tajming med plock och allt.

Najs!

Och hur pirrigt som helst!

Lördag kväll blir sista dag med MenoPurspruta.

Söndagkväll tar jag Ovitrelle (spruta för ägglossning).

Och tisdag morgon skall jag infinna mig på Reproduktionscentrum, Akademiska Sjukhuset, där jag skall plockas. Yes yes yes!!!

Min enda noja just nu, är dels att det inte skall finnas ägg i äggblåsorna.

Men även att jag skall släppa äggen INNAN de hinner plocka dem.

Men jag litar på att de vet vad de gör när de sätter datum.

Och så fick jag ju lite till att klura på.

IFALL det finns ägg i blåsorna och IFALL de är fina och IFALL att de funkar.

Då har jag klurat på att kanske försöka hinna donera en gång till innan jag fyller 36...

(och har jag en gång tänkt en tanke, då är det stört när omöjligt att tänka bort den... Jag känner mig själv.)

Vilket stör mina egna Danmarksplaner med tanke på SGI och andra ganska så viktiga, praktiska saker nu då jag är arbetssökande och bara timvikar.

Jag hade i så fall velat köra på så fort det bara går med nästa äggdonation (och när det fungerar rent fysiskt, så ingenting blir knas med kroppen förstås), men med sommarstängt på enheten så blir det ändå inte förrän till hösten.

Jag har ju mått så himla bra under den här resan, så att INTE donera en gång till om det visar sig att mina ägg är dugliga, det känns heltokigt...

Jaja, det tål att tänkas på.

Och jag behöver egentligen inte tänka på det alls just nu.

Inte förrän efter att tisdagen är överstånden och närmaste tiden därefter  som visar hur det går med mina ägg.

Så jag släpper den tanken för stunden. (tror jag hihi)

Igår morse lämnade jag Tvåan och Trean på förskolan och sedan tog Ettan och jag tåget in till Uppsala.

Vi tog stadsbussen till Ackis, där jag trodde att jag bara skulle lämna blodprov för att kolla hormonnivån genom att jag tänker vara med i en extra studie under äggdonationsprocessen, när den drar igång.

MEN...

Det blev även ultraljud på äggstockarna och medicininstruktioner...

FÖR...

Den 10:e mars kommer jag att börja spraya och hela äggdonationsprocessen är igång helt och fullt!!!

Wiiiiiiiiiie det är så himla pirrigt!!!

Kan inte fatta att det är på riktigt nu. Verkligen på riktigt.

Jag har en hel kasse hemma med alla mediciner och utrustning som behövs... *Pirr pirr*

Nu följer bara låååååååååånga tre veckor innan jag får börja.

Jag fick även reda på vilken slags hormonstimulerande medicin jag kommer att få och det var så roligt att se hur förväntansfull "min" barnmorska M-B var när hon skulle öppna kuvertet för att "avslöja" det. Hon visste ju inte heller. Och jag blev alldeles lycklig när jag såg hennes glädje över att det blev just MenoPur. Hihi.

Att åka till Ackis och träffa personalen där känns så givande. Det är en speciell och lugn stämning där uppe på reproduktionscentrum. Samtidigt känns det lite konstigt också. För alla där blir så glada och tacksamma. Över lilla mig och att jag vill donera.

Jag förstår ju i och för sig varför.

Jag vet att det är stort och det känns sååå himla roligt att kanske kunna hjälpa någon/några att få uppleva det allra största som finns...

Men ändå.

Det är liksom inget konstigt för mig att donera. Det känns så självklart och inget att fundera över.

Så alla dessa översvallande tack känns väldigt glädjande men ändå så svåra att ge respons på.

Jag tycker ju att det är JAG som skall tacka, för att jag får chansen att ge.

Tacksam för att det är någon som vill ha mina ägg, som annars bara hade gått till spillo varje månad.

Glad för att någon kanske kan ha nytta av dem, innan de blir för gamla för att ges bort.

Och det gör jag och blir jag.

Tackar och blir glad, menar jag.

Är det någon som hänger med i mina snurriga tankar?!

Idag känner jag så här.

Så längtig.

Så jag knappt står ut.

Dessutom tänker jag en hel del på den eventuella äggdonationen.

Den längtar jag efter och jag hoppas och önskar att jag skall bli godkänd som donator!

Om ett par månader kommer det kallelse till ytterligare blodprov och läkar+kuratorsamtal innan en eventuell äggdonation.

Innan donationen så lär jag och Trean dock ha slutat amma.

DET nojar jag för.

Jag brukar amma mina Barn länge och har inte styrt avslutet på något vis tidigare.

Lika mycket nojar jag för att få konstgjorda hormoner i kroppen.

Det har jag inte haft sedan de två månader jag åt p-piller när jag var i tonåren. Då var det inte ens för att skydda mig, utan för att det var "inne" att göra det. Att jag skulle känna mig lite vuxen. Knasigt.

Men tillbaks till amningen.

Trean bits en hel del nu.

Och äter massor av vanlig mat.

Så kanske är det dags att bryta snart?

Samtidigt så ammar hon mycket OCKSÅ. Speciellt vid kvällsmys.

Kanske går det att återuppta amningen efter hormonbehandlingen?

Jag tror jag väntar med att fatta ett bestämt beslut gällande amningen tills när Ettan fyllt 6 år om ett par veckor.

Då har jag i så fall ammat i sex år non stop minus några månader förra året..

Det blev ett litet stopp på tre månader när jag väntade Trean.

Då gjorde det så ont i tuttarna att amma Tvåan (som då var 1,5 år) att jag var tvungen att avbryta. Men han hade redan självmant dragit ner på amningen rejält. Ändå var det en smärre kris inombords för mig.

Så egentligen ammade jag i fem år i sträck.

Amningsstopp på tre månader.

Och så har jag snart ammat i tio månader till.

Ettan är den jag har ammat längst.

Fyra år tuttade han. Och när Tvåan var nyfödd så dubbelammade jag Ettan och Tvåan.

Fast för Ettan blev det snabbt till bara en kort kvällsslurk medan Tvåan ammade och ett halvår senare så hade Ettan slutat helt.

Han tuttade en snabbis på sin 4årsdag och även någon dag efter, men sedan var det slut.

Tvåan ammade som sagt tills han var 1,5 år lite drygt.

Och Trean tuttar på som aldrig förr.

Hon är dock den enda som någonsin har bitit mig. Och hon bits REJÄLT.

Mina vänner tycker att det då inte är någon tvekan.

Hon är snart tio månader, hon äter mat och hon bits när hon ammar.

Ändå så är det ett så svårt beslut.

Inuti mig.

Kanske att jag skulle testa en dag utan amning, för att se hur det går?

...kom precis att tänka på:

Jag har varit konstant gravid och/eller ammande i 6 år och 9 månader. Jisses. Det är länge. *Myyyyys*

Hon ligger i min famn.

Sover med snoriga andetag.

Hostar till.

Tappar bröstet ur munnen.

Små knubbiga händer buffar in det i munnen igen.

Somnar om.

Jag vill vill vill donera ägg.

Och jag vill vill VILL få en liten Fyra i magen.

Men jag vill inte drömma, längta och önska så här.

För då kommer det aldrig att hända.

Gaaaaah vad jag önskar att jag hade en bebis i magen!!!