Idag är jag trött.
Det blev en lång tv-kväll i sängen igår och sedan kunde jag inte sova.
Alla tankar som snurrade i huvudet.
Jobbtankar.
Och jag förstod VERKLIGEN (det kändes i hela kroppen) att jag inte kommer att klara av att lämna tre Barn på olika ställen innan jag skall stå på stationen 06.27 för en sju mils enkel resa. Inte utan att stressa sönder mig alldeles och utlösa ännu en depression.
Tanken som slog mig med full kraft var att jag helst inte vill lämna Barnen alls.
Någonsin.
Eller på ett par år till i alla fall. Minst.
Lite jobbpanik har jag allt.
Och skola-in-på-förskolan-panik. Men den har jag varit förberedd på, för det får jag "alltid". (haha låter som att jag har hundra ungar).
Känslan från igår har också dröjt sig kvar.
Den där melankoliska och skrämmande.
Och jag känner att jag inte vill missa någonting.
Njuter av varje sekund jag får tillsammans med Barnen.
För de och tiden med dem är den allra största gåvan.
Vi har haft ett sånt fantastiskt lugnt och skönt jullov.
Jag som normalt är en rutinmänniska har verkligen njutit av att inte ha några tider att passa.
De dagar vi har haft måste-tider, så har jag känt stressen smyga sig på.
Och jag som alltid brukar längta efter vardag och rutiner när ett lov börjat närma sig ett slut, har inte alls haft den känslan nu.
Jag vill vara hemma jämt.
Haha.
Som sagt.
Jag hade nog varit en perfekt hemmafru haha.
Om jag bara hade stått ut med att ha en partner som bodde under samma tak, vill säga... ;-)
För det är ju det jag inte gör.
Men det enda mitt hjärta skriker åt mig just nu.
Det är att vara hemma och ta hand om Barn, hus och hem.
Laga mat, pyssla, stöka, föda en massa fler barn, packa träningsväskor, byta blöjor, sticka, läsa läxor med Ungarna, hantverka, fixa trädgården, måla väggar och pussas, kramas och gosa med mina Underbaringar.
Och för att få utlopp för MIN person: fortsätta med politiska uppdrag, det fackliga engagemanget, Hem och Skola, kanske starta hantverkscirklar och så vidare.
Jag hade nog som sagt gjort mig ganska bra som hemmafru, på den tiden man "fick" vara det.
Nu för tiden så vågar man ju knappt knysta om att det vore skönt att få vara hemma många år och ta hand om Familjen.
Som att det är något fult. Och inte riktigt och viktigt.
Men det tycker jag.
Fast vilken partner går med på att vara särbo livet ut?
Jag känner till några stycken som lever så. Vissa har gjort det i många, många år.
Men jag lyckas då aldrig hitta någon som går med på det.
Och de som har uttryckt glädje över att jag önskar särboskap, de har bara haft sex i tankarna. Sex när lusten faller på, utan krav på känslor eller trohet.
Men det är ju inte så jag menar!!! *Grrrr och morr*
Och det är verkligen inte det jag önskar!!! *Grrr och morr ännu mer*
Att önska särboskap verkar vara väldigt laddat.
Det är knappt att jag vågar berätta det utan att ses som knäpp och tokig.
Inte ens för sådana som lyssnar på tankar och känslor rent professionellt.
Eller vissa bekanta.
Vissa expartners.
Vissa politiker. Media. Samhället.
Som att alla människor MÅSTE vilja ha tvåsamhet?
Och vill man det inte, så måste det alltid finnas någon bakomliggande orsak?
"När du träffar den rätte så kommer det att kännas annorlunda..."
Som att det är något fel på mig?
Något som måste göras någonting åt.
Som att mina känslor inte äger riktighet eller äkthet?
Det känns så respektlöst och det gör mig både arg och ledsen.
Inse:
Jag VILL INTE bo tillsammans med en annan vuxen.
Det har ALDRIG varit en önskan hos mig och kommer aldrig att bli.
Jag har provat på det ett antal gånger men det är INGET FÖR MIG!
Ursäkta att jag skriker med versaler och nu blev det en väldig parentes mitt i mitt jobbsurrande, men jag känner att jag behöver få det sagt.
Sluta tala om för mig vad jag borde känna och tycka och försöka få mig att känna mig knäpp för att jag tycker och känner annorlunda.
Jag är unik.
Mina känslor och uttryck och tyckande och tänkande är mina. Unika.
Precis som vi alla är unika.
En härlig mångfald av tänkande, kännande och agerande. Med val att göra och beslut att fatta.
Men jag menar att jag inte är som majoriteten. Eller som majoriteten visar utåt. Kanske är det mångt fler som tänker som jag, men som inte vågar bryta normen?
Och det här visar hur JAG känner.
Mina känslor som bara jag själv äger.
Men som sagt.
Vem går med på särboskap?
(vet ni någon så får ni ju gärna tipsa hihi)
För jag känner ju också att det inte vore helt fel med en annan vuxen i mitt liv. Också.
Men då på särbovillkor.
Haha det är tur att jag har självinsikt.
Att jag inser vilka krav jag har på en eventuell partner.
Men det är "take-it-or-leave-it" för mig.
Jag är som jag är.
Vilket väl är på gott och ont, beroende på vem du frågar.
DOCK.
Jag måste försörja min Familj.
Och jag behöver verkligen hitta ett jobb som gör att inte Familjen blir lidande.
Flytta är inget alternativ.
Pendla 7 mil enkel resa är det inte heller.
Obekväma arbetstider är också svårt, för jag vill inte vara beroende av omgivningens godhet som visserligen med glädje ställer upp (vad jag har hört iaf), men jag vill inte det. Jag vill veta att jag klarar mig själv. Men måste jag, så gör jag ju det och jag är sååå TACKSAM för min fina familj som vill ställa upp för mig och mina Barn.
Och jag har sökt sjuttioelva jobb (inklusive både pendling och obekväma tider), men ingen vill ha mig.
Det känns ju smickrande - not.
ALLA borde väl vilja ha mig.
Är det inte så?
*Fniss*
Nä, nu lär jag gå och kramas lite med Ungarna tror jag.
Det ordnar sig nog.
Det brukar göra det, på nåt vänster.
gyllyan
11 januari 2010 10:27
Du har NATURLIGTVIS rätt att känna som du gör, att vilja det du vill. Sen får man inte alltid som man vill ändå men det innebär inte att man ska göra saker som man känner är helt fel...som att pendla in i absurdum. Och arbetsgivarna ÄR verkligen dumma som inte vill ha dig :-) Men en dag så händer det...som det heter.
Om människors rätt att få gör som dom vill skulle vi kunna diskutera länge nån gång, det kanske vi ska också men inte här, inte nu ;-)
Sonia P
11 januari 2010 10:32
Men vad mycket viktigt och sant. Det viktigaste är ju att du klurar ut det du vill och vet att det är rätt för dig. Sedan förstår jag att du får mothugg. Folk i Sverige är så homogena och känner sig så attackerade eller beskyllda bara någon annan väljer att leva på ett annat sätt. Jag tror att det beror på att de då blir påminda om att de också har val och många låtsas som om de inte har det. De låtsas som om de måste stanna i dåliga relationer och jobba båda två men du och jag vet ju att så är inte fallet. Det där med vuxneansvar har ju nästan försvunnit. Och då menar jag ansvaret att leva ditt liv sant emot dig och vara en bra förebild för de som växer upp i dagens ytliga samhålle. Jag har själv lite erfarenhet eftersom jag är en beskälld hemmafru och jag kan nog ärligen säga att jag inte bryr mig men egentligen så gör man det ändå och vi klampar ju inte omkring och hackar på dem så vad gör det så tillåtet att ifrågasätta det annprlunda istället för att krama om det och tänka - coolt och inspirerande. Jag tycker att du är en jätte inspiration och då har jag bara "kännt" dig i någon vecka. Du är sannerligen unik!
Kram S
http://www.salaallehanda.com
Sanna W
11 januari 2010 11:03
jag sitter med samma ångest... jag vill inte pendla, jag vill inte jobba heltid, jag vill ju vara hemma med mina barn... jag har iofs en sambo men han vill nog inte försörja mig på sin lilla lön. tyvärr... Men jag får ångest av tanken på 10 timmars dagar... Nu finns det iofs inga jobb så jag kan ju andas ut, men då får jag ångest över att jag ine har ett jobb. knepigt =)
http://www.metrobloggen.se/barbafet
J/ Blackart
11 januari 2010 11:36
Men morgana. det blir annorlunda när du träffar den rätte (hahaha)
man kan va ensam med sin sambo. och känna samhörighet med sin särbo. folk som säger annorlunda kan dra åt helvete, don't you think?
pusspusspuss!!!!!
http://dildo.bloggsida.se
/Anitha
11 januari 2010 15:48
Amen! Jag kan skriva under på varenda stavelse här! Ja, frånsett att jag inte ens vill ha en särbo, förstås ;-) Och det där tjatet om att bara man hittar den rätte...gaaaah! Vad trött man blir!
Ang. jobb...du har inte funderat på att bli kommunal dagbarnvårdare? Om ni har det i din kommun då, förstås...men annars tycker jag att just bristen på barnomsorgsplatser brukar vara ett ständigt bekymmer för kommunerna. Sen vet jag inte hur mycket det hjälper rent ekonomiskt, men finns det inte nåt sånt här bidrag som man kan få när barnen är mellan 1 och 3 år gamla, om man inte har dem på dagis? Fast det kanske inte var i alla kommuner? Nå, du har förmodligen långt bättre koll än mig på det där. Det var bara nåt som dök upp rent spontant i mitt huvud :-)
Kram!
http://aurora-borealis.bloggagratis.se
Linda
11 januari 2010 19:57
Förstår dig precis. Har själv bott ensam i ca 14 år och aldrig haft någon jättelängtan efter att bli sambo. Har haft förhållanden då killen mer eller mindre har flyttat in men det dröjer inte länge innan jag känner att jag måste få ha min lägenhet för mig själv. Alla älskar att säga till en att allt ordnar sig om man bara hittar den rätte men om jag kollar på många av förhållandena runt om mig så verkar de inte särskilt lyckliga trots att de bor ihop och har hittat varandra... Man ska göra det som känns rätt för en själv! Lycka till med allt!
http://www.metrobloggen.se/storkleverans
annkan
11 januari 2010 22:34
Käraste vännen.
Det är väl klart du har all rätt i världen att känna så. Och som sagt- det finns fler som lever så, så varför skulle inte du kunna göra det inom en snar framtid?!?
Hejar på duktigaste dig som bara vill vara med de finaste du har- dina barn.
Och jo, det brukar lösa sig. Faktiskt. :-)
Massa kramar!
http://annkan.bloggplatsen.se
Persil,ja
12 januari 2010 10:57
Bloggvärlden kryllar av skönt avslappnat tänkande människor. Synd att inte samhället ser ut likadant!!! (Eller låtsas många bloggare bara tycka saker (eller önskar att de tycker) och så i själva verket är de lika trångsynta som många man möter i sin vardag? Det brukar jag fundera på.) Hursomhelst har jag ju gjort det du önskar förutom att jag haft en man. Jag har varit hemma med barnen i över tio år. GISSA om jag fått mycket spott och spe för detta. Mest av kvinnor. Allt i från att jag inte har några ambitioner, att jag är livegen, att jag utnyttjas av min man, eller att jag utplånar mig själv för barnen, till att "ja vissa har minsann råd att lyxa" och "tror du inte en annan skulle vilja samma men vi har inte råd" osv osv osv. Aldrig aldrig aldrig har jag stött på någon som sagt gud vad härligt att du följt ditt hjärta. För det är det jag gjort. Jag kände att det minst viktiga i mitt liv var att gå tillbaka till jobb.Jag hade varit projektledare på ett jobb som tog slut 30/6-94. Mitt första barn föddes 1/7-94. (Det var en högre mening!!!) Jag hade lätt som en plätt kunnat få ett nytt projekt efter barnledigheten men jag kunde inte för mitt liv tänka mig att börja jobba heltid då han var ett år. Vi hade kämpat i en massa år för att få honom, så det kändes ju totalt vansinnigt att slösa bort de värdefulla underbara åren med att ta ett jobb där jag skulle behöva ge allt. Så jag avstod. Fortsatte vara hemma. Blev med barn igen och sen rullade det på. Att jag sen fick fyra barn i rask takt var ju inget som fick mig att vilja jobba mera, tvärtom. Nu kände jag ännu mer att jag skaffar väl inte denna underbara barnaskara för att sätta dem på förvaring på dagis??? Nej, njuta av dem ville jag. Alla sekunder.
NU, idag, 2010 vill jag däremot ha jobb. Eller jag dör inte om jag inte får det men för ekonomins skulle vore det ju fint. :)
Vi levde många många många år på en inkomst. Sen jobbade jag lite åt mannen hemma då hans företag växte och bokförde och annat.
Men som sagt, sååååå mycket skit jag fått för detta. Ingen har lämnats oberörd av mina val. De flesta tycker synd om mig och tror att jag är värsta mesen. Men herregud jag ser det som att jag vunnit på lotto och varit egoistisk. Jag har gjort det för MIN skull. Jag har lyssnat till mitt hjärta. Det är inte klokt vad man ska förlja mallar i landet lagom. Gör man inte det får man verkligen känna att man inte hör hemma. Jag har dessutom ammat alla knottar osedligt länge enligt de flesta förståsigpåare. (Alla var över fyra innan de slutade.) Oj vad de skulle få anknytningsproblem och det ena med det tredje. Det var nästan incestpikar från en del. Och där var det också så att jag överlät åt naturen och våra känslor att styra. Så länge jag och barnet tyckte det var mysigt och så länge mjölken producerades så höll vi på.
Samsovande är en annan grej som många har åsikter om. Att barnen "ska" sova i sina egna sängar". Det är upp till var och en tycker jag. En del kan ju inte sova ihop för de är lättväckta men jag är sån att jag sover godast ihop med alla barn. Nu är de ju så stora att de alla inte vill sova MED mig men däremot kan de komma med sina madrasser och dela sovrum bara för att det är så cozy!
Det där med särbo kan jag förstå sååååå bra. I vår familj tror jag det skulle lösa en massa vardagsproblem. Jag skulle kunna tänka mig en pmsvåning dit jag flyttade alla gånger jag hade pms eller liknande känslor. Det är OFTARE än pmstillfällena jag längtar efter att få rå min familj eNSAM utan att behöva dela varje jävla beslut. Jag kan bli tokig ibland och tycker att tvåsamheten många gånger har fler nackdelar än fördelar. Hemskt men sant. Men jag är en väldigt stark person som inte BEHÖVER nån sådär direkt och det kanske inte alltid är så lätt att leva med en sån som jag...:) Så jag förstår precis dina särbotankar!!!!!!!!!!!!!!!
Morgana
12 januari 2010 11:53
TACK!!!
Tack för alla fina, omtänksamma och goa kommentarer!
Jag läser och tar till mig och inser bara ännu mer att jag nog är varken galen eller knäpp. Bara så där lite lagom crazy ;-)
Och det är även skönt att höra att jag inte är ensam.
Tack alla underbara ni för att ni finns!!!
Och fantastiska Persil: åh vad jag önskar att vi bodde så till att vi kunde ses och fika!!! Vi verkar ha "en del" gemensamt hihi...
Jag är så glad att jag hittade in till din blogg :-)
http://queenofnight.bloggplatsen.se
Persil,ja
12 januari 2010 12:26
Dito min själasyster, dito!
JsN
12 januari 2010 20:57
JAg tycker det mest verkar vara äldre människor i nya förhållanden som vågar säga att de vill vara ett par utan att för den skull vara sambo. Jag tror inte känslan är konstig eller ens udda, men jag tror man måste vara trygg i sig själv för att våga erkänna det eftersom det går emot normen. Men som så mycket andra normer så luckras det upp.
En av anledningarnatill att det väl inte riktigt är ett alternativ i familjebildande ålder är väl just det där att man vill vara med sina barn.
Anne Lene
13 januari 2010 21:44
Hej Morgana :)
Dagmamma vore något för dej låter det som *ler* Då får du ännu flera att kramas med på dagtid :) Jag har världens bästa jobb så det kan jag verkligen rekommendera men då krävs det ju egna lämningar först. Här ute finns det många dagmammor och ditt kunde ju heta "Småfolket" ;)
Läs här: http://www.christella.se/
Särboskap kan jag inget om...har bott med samma man i 20 år *S*
Min kollega är särbo och trivs jättebra med det. De har en gemensam dotter på 3 år och har hittat en fungerande vardag med varsitt boende. De flyttade ihop efter dottern födelse men har de 2 senaste åren varit särbos :)
Lycke
14 januari 2010 10:28
Oj vad jag känner igen mig i detta!!! Minns de där känslorna inför att börja jobba - o jag trivs också bäst hemma och skulle gärna vara hemmafru :) Fast med någon liten egen rörelse och eget skapande..mmm...., fast det är ju det där med att ha råd också!!! Och särbo låter inte alls fel - då håller nog förälskelsen bättre också, man kan ju bli smått galen ibland på alla dessa trista vardagar och trötta kvällar när ingen knappt orkar kramar den andra godnatt!!! Min pappa har ett särbo-förhållande sedan 15 år tillbaka och det verkar ypperligt för dem - är nog inte så ovanligt bland 40 och 50-talister!!!
KramarLycke
http://till-vidas-ara.blogspot.com
