Och så stod hon där i morse.

Utanför min dörr med snövindar i ryggen.

Som ett enda stort leende.

Det härligaste håret.

Och alla färger.

Och gjorde mig glad i hela kroppen.

Smaskigaste chokladkakorna hade hon med sig också,

men jag glömde nästan bort att mumsa.

För det blev pladder och prat och ännu mera prat och pladder.

Hela förmiddagen lång.

Och det kändes som att hon och jag hade pratat tusen gånger förut.

Trots att det var första gången vi sågs.

Eller.

Vi hade ju setts förut...

När jag flyttade tillbaks hit till min uppväxtort för snart sex år sedan (hjälp, är det så länge?!?), så började jag den hösten att springa på barnloppisar.

Två gånger om året.

Både här och i grannsamhället.

Och jag minns att jag såg henne en första gång och att jag gillade hennes jeans med broderade blommor och hennes rödrosa lockar.

Jag såg färger och värme och personlighet och uttryck.

Jag tror att jag såg lite (eller ganska mycket) av mig själv.

I henne.

Och jag började tänka på.

Ifall hon skulle vara på nästa loppis hon också.

Nästan varje loppis så såg jag henne.

Och jag önskade att jag var modig nog, för att våga gå fram.

För att säga hur mycket jag gillade(gillar!) hennes stil.

Att hon var någon jag skulle vilja bli kompis med.

Men jag vågade aldrig. Trots att jag var nära.

Ville liksom inte tränga mig på.

Fast jag innerst inne anade att jag nog inte skulle ha trängt mig på, för det kändes ändå på något vis som att vi hade mycket gemensamt.

Men det var ju det där med att våga då...

(jag är som sagt väldigt blyg av mig. Egentligen. Även om jag märker att jag med åren blir alltmer oblyg.)

Dock.

Heja Facebook.

I en kommentar hos en kompis så såg jag en bild av ett färgsprakande hår.

Och jag tänkte.

Nu eller aldrig.

Så jag skrev till henne, på vinst och förlust.

Men jag var bara tvungen att berätta för henne, det jag velat säga alla de gånger jag sett henne på barnloppisarna.

Och på den vägen blev det.

Många mail på kort tid senare, så.

Stod hon här.

Med vinter bakom ryggen.

Utstrålandes solsken och värme.

Det blev gladenergi som sitter kvar ännu.

Trots att det är mitt i natten.

För. Haha. "mer om det ikväll".

Nu bidde det ju inte kväll.

Utan natt.

Innan jag fick tummen ur.

Fast jag hade faktiskt hellre legat och sussat istället för att sitta klarvaken i sängen...

Kan icke sova.

Jag vaknade av en hostig Tvåan och sedan började en tanke mala.

Och den bet sig fast så pass att jag var tvungen att stiga upp, hämta datorn till sängen och sedan maila en fråga till snart föredetta personalchefen.

Bara några dagar kvar av min fasta anställning nu.

Pirrigt, känns det.

Intervjun igår kväll förresten gick helt okej.

Åtminstone för att vara första jobbintervjun på över fem år.

Och för att vara första jobbintervjun för ett arbete inom barnomsorgen på sisådär åtta år.

Jag hade ju då inte så många referenter att ringa upp (då det var så många år sedan), utan de fick ta mig för den jag är.

Jaja.

Jag hyser inga förhoppningar, men det känns skönt att ha det gjort.

Glädjen fanns där efteråt, trots att jag ofta inte visste vad jag skulle svara.

Om ett par veckor får jag i alla fall besked.

Och jag anar redan nu att det blir ett "tack, men nej tack".

Men då blir det så. Det är inget jag kommer att gräma mig över, även om jobbet verkar himla roligt och givande.

Min tid och mitt jobb kommer.

Det är jag säker på.

 

Happy

28 januari 2010 08:56

Så härligt det är att träffa nya vänner som det bara klickar med direkt. Ibland är det så påtagligt att man blir överrumplad. Och så blir man glad. Det känns som om man levt ihop och känt varandra VÄL i åtminstone ett liv tidigare. Sug på den karamellen :-) Jag är ju också i jobbsökartankar, men jag tänker som du, det är alltid bra att gå på intervjuer för då är man "där ute" och testar sina aktier. Jobbet vi ska ha kommer när vi minst anar det. Kram!

http://happyontheway.blogspot.com

 

/Anitha

28 januari 2010 09:39

Åååh, vad det låter härligt! Blir alldeles nyfiken på vad det är för människa också, man får direkt såna där åh-den-människan-vore-det-roligt-att-träffa-känslor när man läser det du skriver :-)

Jag håller tummarna att du får jobbet! Om inte annat så för tillfredsställelsen att själv få tacka nej ifall något ännu bättre dykt upp under tiden :-)

Kram!

http://aurora-borealis.bloggagratis.se

 

Kajsa

28 januari 2010 10:06

Hej, var tvungen att titta lite på din blogg, HÄRLIGT!!! Å så du skriver, underbara människa. Blir glad, inspirerad och nyfiken. Jag vill också komma och fika med dig och S. Jag har faktiskt meriterat mig genom att sticka ett par Lovikkavantar för två veckor sen! KRAM från södra sidan av stan

 

Lycke

29 januari 2010 12:47

Vilket fint inlägg goa du! Känner så igen mig i det du skriver - en del som man gärna vill lära känna och som utstrålar det där fina - och så är man oftast för osäker för att närma sig! Vad bra att du tog tag i det och jag är säker på att hon blev förstjust i dig med :)
Hoppas det går bra med jobberiet också!!!!!!!
Tack också för din fina kommentar...vääärmer!!!

Kramar Lycke

http://till-vidas-ara.blogspot.com

 

soniaP

29 januari 2010 22:38

Oh vad smickrad jag blir men precis så var det ju. Helt okomplicerat och bara trevligt! Jag är oxå full av gladenergi och lycka. Vi ses snart igen. Jag tror helt klart att din tid är nu så jobbet det är meningen att du ska ha ligger därute någonstans inom räckhåll, du är så modig!!
Kram på dig och dina änglissar

http://salaallehanda.com/bloggar/hantihuddunge/1.5

 

M

30 januari 2010 15:32

Fan Marre!
(Hoppas det är ok att jag kallar dig för det, för det kommer du nog alltid vara för mig... :))

Jag bara måste få säga det:
Du är en sån inspirationskälla för mig. Jag känner dig knappt, men ändå. Efter ditt inlägg om "Nyfunnen Vänskap" vågade även JAG ta det där lilla klivet. Om än så litet, bara ett mail än så länge..
Men vem vet? Det kanske även kan leda till nyfunnen vänskap för mig med? Jag fullkommligt älskar att träffa nya människor, få höra deras livshistoria och få nya impulser och erfarenheter.

Så Tack Marre än en gång, för att du så öppethjärtligt berättar hur du känner och får mig (och många med mig säkerligen) att våga utmana oss sjäva vi också. Det är inte så jäkla farligt, när allt kommer omkring...

Ha den bästa av helger med familjen!
Kram M - hon som redan har donerat you know... :)

Länge Leve Mångfalden & Kärleken

 

Morgana

31 januari 2010 09:39

Happy: jepps, det är underbart och häftigt hur det kan bli.
Lycka till med jobbletandet för dig med - en dag så dyker Jobbet upp för oss båda, det är jag säker på :-)

Anitha: hihi du får väl komma hit och fika du med ;-)

Kajsa: åååh Lovvikkavantar. Det har jag tänkt ge mig på endera dagen (läs: endera året... decenniet... haha).
Och du, klart du får komma och fika! :-)

Lycke: vet du. Det är synd att vi bor så långt ifrån, för du är också en sån människa som jag skulle vilja fika med... har du någon gång vägarna förbi, så vet du var du är mer än välkommen att knacka på någonstans :-)

SoniaP: *big smile*
Hoppas att vi snart kan ses och fika igen. Och så barnen får leka lite :-)
Och ja, Jobbet kommer. Det är jag säker på. I alla fall något att göra, tills jag hinner öppna min gårdsbutik *L*... nänä, det kommer inte att hända det närmaste året, men jag drömmer om det. Och en dag så...

M: hihi klart att du får kalla mig för det... det gör nästan alla som kände mig förut, innan namnbytet. (vilket jag förresten klurar på att göra igen. Byta tillbaks. Fast jag velar ;-)).
Men du, heja heja heja dig!!!
Vad glad jag blir att läsa att även du har skickat iväg ett litet mail... :-)
Det är så fantastiskt hur man kan inspirera varandra... jag har ju mycket dig och systra di att tacka för att jag tog steget att påbörja donationsprocessen.

...vilket får mig att osökt komma att tänka på att det inte blivit någon fika ännu... Haha.

http://queenofnight.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det återigen gått alltför lång tid. Och det är inte brist på saker att skriva om. Tvärtom. Massor behöver komma ut och ner i skrift. Jag har dock insett två saker och det är verkligen inga undanflykter: *Jag behöver en dator. Som står på...

Om musik förut varit lika nödvändigt som luft för att kunna andas, så är den nu allt. Jag lever musik...är musik....så där så hela kroppen vibrerar darrar känner i minsta lillacell och nervtråd. Melodier, rytmer, texter, röster... när ens hela varels...

Åh jag måste komma igång att skriva igen. Tappade lite sugen då ett låååångt inlägg bara försvann vid publicering bara för att min mobil växlar uppkoppling mellan wi-fi och mobildata när jag skriver i sovrummet. Gaaah. Och på jobbet så har kolleg...

En vecka kvar och jag kan knappt bärga mig...jag är otroligt obra på tålamod haha.   I veckan som kommer är det en massa möten och grejer på schemat. Jag får se om det blir fortsatt vabb eller inte. Den där hostan har ju en tendens att sitta i, s...

Att längta så jag knappt vet var jag skall ta vägen...   Veckan har bestått av vabb sedan måndag efter lunch. Njutiga hemmadagar och idag åkte vi till en badplats för årets första dopp. Barnen badade, inte jag haha. Jag kunde ju absolut lagligt s...