Virrvarr.

Sorg i hjärtat. Av dåtid och nutid som virvlar runt och fäster i varandra.

I fredags natt eller trettio år sedan i torsdags.

I ett dygn har jag stått i trappfönstret och sett på larmande kaos. Brandmän och fordon och slangar och skum och lågor och rök. Denna stickande rök som mullrade ut och tornade upp sig över hustaket som jättelika åskmoln. Fem meter ifrån. så nära och så långt bort.

I det huset fanns den lägenhet jag bodde i med Ettan. Där vi bodde när jag fick besked om både husköp och att Tvåan låg i min mage. I det huset fanns det människor som jag känner. Som varit mina grannar. Som är människor jag sörjer med av hela mitt hjärta. Människor som inte har något hem idag.

För trettio år sedan så brann också mitt hus upp. Jag var sju år då.

Och ljuden, dofterna, känslan. Är samma.

Allt får mig att minnas och jag lider sörjer gråter med de som går igenom det jag upplevt.

Kaos blandat med tacksamhet.

För att ingen blev skadad.

Trodde jag.

För mitt i kaosnatten så fick jag höra att någon fått ut honom. Och jag tror att jag frågade flera gånger om han verkligen var ute. Om han verkligen var ute. Men kanske är det bara mitt önsketänkande som spelar mitt minne ett spratt. För det känns liksom bara så omöjligt att det skall vara på något annat vis än att han klarat sig.

Men ingen vet var han finns.

Vi brukar prata när vi ses. Le mot varann så där. Prata om mina Barn. Och om allt och inget. Hänga över min grind. Eller tuta och flina genom bilrutan. Så där varmt.

Det var i hans lägenhet som branden startade.

Och nu får ingen tag på honom.

Jag har uppdaterat länkar sedan natten det hände, för att få läsa om ett livstecken.

Ovissheten är värst.

Så gråtigt värst.

Tårar som förblindar och knuten i magen får mig att hukas krampas.

För en sekund. För sen måste jag bita ihop och laga middag och skölja penslar efter akvarellmålning och lerfigursbygge.

Men det gör så fantastiskt ont.

Den där ångesten som sliter och river.

Det är inte ens min sorg eller förlust. Inte i nutid. Men det var i dåtid. Och allting slingras ihop och jag känner känner känner med allt jag är.

Och ovissheten.

Är fruktansvärd.

Snälla. Lev.

Mina ben styr fortfarande uppför trappan och stannar vid fönstret. Trots att inget mer finns att se. Trots att elden är släckt efter ett dygns kamp mot lågorna.

Allt är så tyst och svart.

Och jag står där och försöker ta in.

Och jag önskar.

http://www.unt.se/heby/saknad-efter-brand-befarad-dod-1588927-default.aspx

 

mamma

18 december 2011 22:22

Du skriver så fantastiskt. Jag känner igen mej i dina tankar och upplevelser. Jag älskar Dej! Kram

 

Anne Lene

19 december 2011 21:00

vet inte vad jag ska säga, fy vad tragiskt :( Tänker på dej och dina Underbaringar, kram Anne Lene

 

Michaela

19 december 2011 21:43

Stor kram till dig gumman <3

http://veligamela.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det återigen gått alltför lång tid. Och det är inte brist på saker att skriva om. Tvärtom. Massor behöver komma ut och ner i skrift. Jag har dock insett två saker och det är verkligen inga undanflykter: *Jag behöver en dator. Som står på...

Om musik förut varit lika nödvändigt som luft för att kunna andas, så är den nu allt. Jag lever musik...är musik....så där så hela kroppen vibrerar darrar känner i minsta lillacell och nervtråd. Melodier, rytmer, texter, röster... när ens hela varels...

Åh jag måste komma igång att skriva igen. Tappade lite sugen då ett låååångt inlägg bara försvann vid publicering bara för att min mobil växlar uppkoppling mellan wi-fi och mobildata när jag skriver i sovrummet. Gaaah. Och på jobbet så har kolleg...

En vecka kvar och jag kan knappt bärga mig...jag är otroligt obra på tålamod haha.   I veckan som kommer är det en massa möten och grejer på schemat. Jag får se om det blir fortsatt vabb eller inte. Den där hostan har ju en tendens att sitta i, s...

Att längta så jag knappt vet var jag skall ta vägen...   Veckan har bestått av vabb sedan måndag efter lunch. Njutiga hemmadagar och idag åkte vi till en badplats för årets första dopp. Barnen badade, inte jag haha. Jag kunde ju absolut lagligt s...