Sushi.

Har jag varit sugen på att göra sedan innan jul.

Det var över tio år sedan sist jag gjorde det själv hemma.

Så när suget kom där innan jul så köpte jag hem det mesta jag skulle behöva.

Det var en ganska lustig inför-jul-mathandlings-lista jag hade med mig till stora affären.

Rödbetssallad, grönkål, wasabi, risvinäger och ischoklad.

Fast jag köpte inga noriark.

Så.

Det har inte blivit någon sushi.

Har inte orkat.

Inte haft tid.

Inte haft några noriark.

Ungarna har inte velat ha.

Och så vidare och så vidare.

Men så igår.

Så blev suget för stort för att kunna stoppas.

Inspirerad av bästaste A och hennes strålande idé med sushibollar, så bidde det årets hittills godaste middag igår.

Och så Ungarna käkade.

Ettan fastnade för smaken av sushirisvinägern redan när jag fixade riset. Vilket var toppen, för då ville han så klart prova det färdiga riset också och tyckte att det var jättegott.

Dessutom så blev det ju liksom lite bättre när de själva kunde välja tillbehör och pålägg och oj så det doppades i både soja och wasabi.

Mmmmums!!!

Lite korv och makaroner på det, så var det proppmätta Underbaringar som lämnade bordet.

(och om ni trodde att de bollar som rullades i första omgången räckte, så har ni helt fel. Det blev till att ställa sig och trilla "några" stycken till... och kvar lämnades det fem ynka små risbollar för mig att njuta av idag).

Dessutom så passade jag på att duka med de djupa tallrikar jag har från servisen "Tokio", Gefle porslin. Jag tyckte det kändes lite passande.

Inatt har vi varit vakna i stort sett hela natten.

Trean har haft en snorkran öppen på max. Lägg därtill hosta och öronvärk, så blev det inte så mycket vila. För någon av oss.

Därför ställdes dagens lekdejt in och vi tog oss istället en snabbis till barnloppis och Kupan och svalkade såriga halsar med glass i cafeterian. Mums det också.

Ettan försvann på loppisen (hem till en kompis. Inte försvann-försvann) så det är bara jag och Minstingarna hemma just nu.

Trean ligger och andas tungt och varmt mot min hals.

Och Tvåan undersöker det avtagbara axelband som hör till en knallrosa klänning som jag idag piggade upp byn med.

Iförd denna knallrosa skapelse (och med termobyxor under), så stod jag imorse uppe på altantaket och skottade undan all den snö och is som hustaket hade släppt ifrån sig under natten och morgonen.

(mor min har bildbevis, för hon kom förbi med mobilkameran i högsta hugg haha).

Jisses vad det brakade och skakade när tösnön dundrade ner. Trodde nästan att taket skulle rasa in, eller att vädergudarna släppte ner jordens åskväder där vi satt vid frukostbordet.

Men se, det var bara "lite" snö som töade ner.

För tö, det har vi.

Många plusgrader och det känns hur konstigt som helst efter de föregående månadernas iskyla.

Kanske blir det en vår trots allt?

Igår var det friskt ute.

Kallt och sol.

Så vi klädde på oss och gick ut i trädgården en sväng.

Ungarna byggde på sin snökoja.

Och jag skottade väg upp till skorstenen så sotaren skulle slippa pulsa i snö upp till halsen. Eller nåt.

Det var goa tjejen N som höll i kameran och förevigade min takbestigning.

Hon går på mellanstadiet och har en massa småsyskon.

Så hon kommer hit ibland för att... eehhmmm träffa lika många Vildingar?!

Hihi hon är go.

Hon leker med Ettan, småpratar med mig, hon kanske lånar datorn en sväng och vill mer än gärna vara med att laga mat och fixa i köket.

Igår hade vi en heldag tillsammans och hon gick hem efter middagen och Bolibompa.

Idag skall vi åka till syrran/moster/nyblivna mamman.

Få snosa på kusin vitamin. Mmmm.

Han firades ju i måndags så klart.

Med köpetårta som Ettan valde alldeles själv. Och extra chokladsås och strössel på toppen förstås.

GRATTIS och välkommen till världen lilla M!

OS på tv.

Blod, svett och tårar.

En kamp om att vinna eller försvinna.

De skidar, de skrinnar, de curlar och de störtar utför backar branta som stup.

Hjältar kallas de av media.

Men se.

Jag vet en riktig hjältinna, jag.

Min lillasyster.

Tillika den nyblivna mamman.

En sådan kämpe, så jag ryser bara jag tänker på det.

Heja heja heja dig!

Du är bara så bäst, vet du det?!

Jag är så oerhört stolt över dig, min starka lillasyster.

Jag är så förunderligt lycklig över att du nu äntligen har blivit MAMMA.

Att även du får uppleva det här fantastiska.

Jag älskar dig så otroligt mycket, Lillstrumpa.

Finner inte orden.

Idag är en stor dag.

Och jag är en lipande, skrattande, STOLT storasyster.

Och det finns mycket tankar.

Stora tankar.

Att skillnader kan vara hårfina.

Att det kan ge en djup känsla av tacksamhet.

Och idag är jag fantastiskt tacksam.

För livet.

För nuet.

För kärleken.

Du, allra ljuvligaste nyfödda M.

Du skall veta att du har valt de allra bästaste föräldrar man kan tänka sig.

De är de raraste och goaste och har längtat så länge efter dig.

Och så är de bra på att busa.

Du kan fråga dina kusiner när du blir större.

De kan berätta om skumbad med kläderna på och amfibiebåtsbyggen i lego och trä.

Och du, M.

Du skall veta att din moster (gamlingen av dem...) och dina kusiner älskar dig så mycket och längtar efter att få lära känna dig.

Kärleken är stor.

Och stark.

Evig.

Och jag är så tacksam.

Tårögd.

För nykläckta gosungar.

(mmm den där doften... den finns i sinnesminnet)

För nykläckta föräldrar.

En mamma och en pappa.

För kämpaanda och kärleksglöd.

För denna vår härliga familj,

som finns för varandra.

Alltid.

Och allra mest.

Jag är tacksam.

För mina fantastiska Underbaringar som jag älskar mer än hela universum.

Som jag älskar ännu mer och mer för varje sekund.

Alltid.

Evigt.

Oändligt.

TACK för att vi alla finns.

Tillsammans.

Tack för att jag får uppleva er.

Jag har blivit MOSTER!!!

Mina Ungar har fått sin första kusin!!!

Wiiiiiiiiiiiiiiiiiie!!!

GRATTIS älskade syrran E och C!!!

Wiiiiiiiiiiiiiiie NU är det spännande!!!

Hur skall jag fungera resten av dagen???

Kärleksdagsmuffins som bakades i söndags (hade även hjärteformade sådana).

Testades även som landningsbana för legofordon. Eller nåt.

En sugen Tvåan...

Ettan med sura nappar i högsta hugg.

Ja just det. Så här "lite" snö har vi här utanför Uppsala. Ungarna älskar det och bara vägen till vedbod och förråd är ordentligt skottad, så är det underbart. Det har dock framkommit diverse önskemål om vår, sommar, joggingskor och skinnjackor... och jag är benägen att hålla med!

Det däringa MTT- Star Warsgrejset jag och Ettan ritade häromveckan. Jag verkligen älskar att han målade den i så fantastiska färger!

Och så avslutas den här bildkavalkaden med en tårtmumsbild på Teddy. Förskoleklasskompisen som följer med ett barn hem varje fredag och tillbringar helgen i det barnets hem. Teddy fick dock stanna lite längre än så hos oss, då Ettan blev sjuk i svinkoppor just den helgen...

Tårta med hallon, jordgubbssylt, grädde och så kolasås och sockerströssel på toppen. Mums för små björnamagar (och barna dito).

Sovrummet var laddat med handdukar, kräksbunkar och allehanda torkting.

Men se, det blev en kräkfri natt.

Jippie!!!

Nu dricker jag varm choklad (eller DRACK, för kära lilla Trean har snott min tömda kopp och sitter och slurpar i sig det gottaste på botten...) och stickar. Nånting. Säger inte vad. En viss blivande-kusin-mamma läser den här bloggen haha.

Dagens planer var att gå på Beredningsmöte (och det var äntligen förlagt till orten - granne med förskolan!), men de planerna blev ju av förklarliga skäl reviderade.

Vad dagen därför kommer att föra med sig har jag ingen aning om.

En vanlig tisdag, antar jag.

Eller en ovanlig sådan.

Vi får väl se.

Igår kväll anlände den.

Kräksjukan.

Jag borde ha anat något, då Ettan efter kvällstandborstningen kom och sade att "jag tror att jag nog måste  vara hemma från skolan imorgon, för jag fick kräks i munnen men svalde ner det."

Jag trodde dock att det bara hade varit en rap eller något och tänkte inte mer på det.

Efter lite godismumsande i min ensamhet på nedervåningen så gjorde jag mina Underbaringar sällskap i stora sängen.

Samsovning i kubik och kvadrat, för även Ettan har de senaste nätterna börjat kampera i stora sängen. Mysigt att sova alla tillsammans, jue.

Och Ettan har placerat sig allra längst in mot väggen.

Låg och halvtittade på en gammal film.

Började precis slumra till.

Då hörde jag hur Ettan började hosta.

Och då klack det till i mig.

Nu kommer det!

Jag for upp på en halv sekund, men hade inte en chans...

Två täcken, två kuddar, kläder, lakan, matta och golv. Allt blev nerspytt på några sekunder.

Stackars Ettan!!!

Hugaligen vad jag tyckte synd om honom!!!

Jag stoppade ner honom i ett varmt bad, medan jag startade operation sängsanering. Och golvsanering.

Blä blä blä!!!

Inte förrän ett ansenligt antal fönstersprayssprutningar senare, kunde jag ta hand om den bit av middagen som hade hamnat på sovrumsgolvet.

Jag har kräkfobi, men lyckas oftast samla ihop mig oförklarligt väl när Ungarna kräks.

(börjar jag själv hulka däremot, då är jag övertygad om att jag skall dö. Allra minst.)

Men den doften från golvet igår...

Låt mig säga så här:

Det kommer att dröja en lååååååååång tid (för att inte säga en evighet) innan det serveras spagetti med vegobaconsås här i huset.

Den rätten var inte vidare fräsch som idisslad version, nämligen.

Ytterligare en omgång kom när han låg väl nerbäddad i sin egna säng, så plussa på ett täcke och lite lakan och kuddar så har ni nattens skörd av tvätt.

Nu har jag ringt runt till alla förskoleavdelningar och skolan och sagt att ingen slipper ut ur detta huset innan tidigast onsdag.

Undrar vem som står näst på tur?!