Det här är ju löjligt.

I hur många år har jag sminkat mig?

*räkna räkna räkna*

Jag började när jag var tolv ungefär. I sexan.

Alltså har jag sminkat mig i 24 (TJUGOFYRA?!) år.

Allt ifrån vardagssmink till synthvariant.

Från punk till metal.

Vitsmink med svart och grått.

Färgglatt 80-tal med blå kajal och ljusrosa läppstift.

Och nu.

Helt plötsligt.

Så kan jag inte?!

Jo, jag kan fixa till kajal och mascara, för det gör jag dagligdags.

Med förbundna ögon om så skulle behövas.

Men resten då?

Jag vill ha färg.

Konturer.

Använda mer än bara mascara och läppstiftspenna när jag vill vara lite finare...

Suck.

Jag har blivit FEG.

Och jag struntar i om jag ses som ytlig och fåfäng nu.

Då får jag väl ses som det då.

Men jag gillar att känna mig fin.

Det mår jag bra av.

Mitt psyke mår bra av det.

Och nu när jag har fått den här totalt onödiga och HEMSKA hudsjukdomen som jag kommer att få dras med i ett par år.

Ansiktet är liksom det enda stället på kroppen som inte är påverkat.

Än så länge.

Då känns det liksom extra viktigt att få känna mig fin.

Kanske en make-upkurs vore något att investera i så småningom...

Thank you, thank you, thank you.

Mormor och morbror kom över med bil och släpkärra, så nu är allt SKRÄP som ockuperat över halva garaget bortkört.

Underbart!!!

Och jag och Ungarna drog igång en ved-rokad, så morbror förhoppningsvis kan få in sin båt i vårt garage under vintern.

Vi har ju ingen bil att husera där och jag behöver ju inte elda dygnet runt med ved längre efter värmebytet, så... nu åker veden in dit den egentligen skall vara: in till vedboden/snickarboden.

Dock behövde vi flytta cirkus fem kubik för att kunna flytta ett skåp för att kunna öppna en  liten dörr som finns mellan garaget/vedboden... Det tog sin lilla tid och sedan vaknade Trean, så slänga in veden i vedboden får bli en annan dag.

Men nu är dörren öppnad i alla fall.

Det är så HÄRLIGT att få röda kinder av båda kyla och ansträngning.

Jag gillar att göra saker... det blir så mycket skönare och mer njutsamt att vila efteråt då.

Ettan sade det när vi höll på att det är så kul att stapla ved. Och att göra saker tillsammans. Att det blir så mycket roligare då.

Och jag kan bara hålla med!

En underbar start på dagen.

Nu vankas det lunch om en liten stund...

Skall förresten sätta upp en lapp på ICA också.

Självplock av ved.

Nu när vi enbart eldar i öppna spisen, så består en stor del av vedpartiet av alldeles för långa vedträn. Och ställa sig och kapa dem med rostig fogsvans?!

Nej tack.

Det här skulle jag vilja hinna med:

*slå in julklappar

*fixa de sista julklapparna (felleverans, så jag behöver fixa något annat ifall de inte hinner skicka nytt)

*sticka sticka sticka

*dammtorka

*torka ur porslinsskåpet (varför egentligen?!)

*torka av luckorna i köket

*våttorka de golv som kan våttorkas

*hämta gran

*storhandla

Och så har vi en ETTårsdag att fira på onsdag. MYS!!!

Lilla Trean blir en STOR Tjeja.

Kan inte fatta så fort tiden har gått.

Så, kalasfixeri och födelsedagspresentsinslagning står på listan också.

Tredje advent.

Redan.

I år är jag inte ikapp med någonting.

Men på något lustigt sätt så känns det helt okej.

Känner ingen stress.

Det blir jul ändå, liksom.

Känner mig bara lugn.

Okej, det finns vissa saker som jag behöver fixa, men ändå.

Vi gör det vi vill och känner för.

Plockar upp lite pynt då och då.

Tar en pepparkaka här.

Ett glas lättglögg där.

I eftermiddag beger vi oss till la stada för det årliga pepparkaksbaket med släkten.

Najs.

För övrigt så undrar jag hur en snorig gärs ser ut?

Kanske som mina två Minsta?

Där rinner nämligen snoret som ur två öppna kranar utan avstängningsfunktion.

Och så hostas det.

Jag försöker att inte låtsas om den punkt av ilande, brännande smärta som sitter

på vänster sida i svalget.

Jag har i alla fall inga mandlar kvar som kan bli till otäck fluss.

Det och halsbölder har jag haft alldeles tillräckligt mycket av...