Idag hände det.

Jag gick in i en affär för att se efter hur mycket ett par Odd Mollystrumpor kostade (HUTLÖST mycket pengar, kan jag tala om!).

Då hängde den där.

Klänningen med stort K.

MIN klänning.

Inte en loppisklänning.

Inte second hand.

Inte arvegods eller hemmasytt.

Utan den var alldeles doftande ny.

Som gjord för mig.

Just för mig

Regnbågens alla färger.

Mönster, sömmar, guldtråd, applikationer, volanger.

Jag bara föll.

Handlöst.

Önskade med hela magen.

Den var ju MIN.

Lyfte mobilen och ringde telefonbanken.

Inga förhoppningar, men ändå.

Och gissa vad?!

Som ett tecken.

Det fanns pengar på kontot!!!

Så.

Jag tog ömsint klänningen i famnen och drog den ivrigt över huvudet.

Som en smäck.

Och jag tvekade inte en sekund, trots att den kostade mer än vad jag någonsin har drömt om att ge för en klänning.

Jag menar.

Den var ju inte ens för ett speciellt tillfälle.

Men den var till en speciell person.

För den var bara min.

Den ÄR bara min.

Och jag är speciell.

Jag ler varje gång jag tittar på den.

Den är precis vad jag behöver.

Efter turbulenta veckor med kullerbyttor i själen.

Det känns skönt och välbehövligt att bry mig lite om mig själv.

Och inte minsta dåligt pengasamvete har jag heller.

Jag är VÄRD varje öre. Så det så.

Efter betalning så gick jag ut ur affären.

Kramade påsen hårt i handen.

Vände tvärt.

Hastade tillbaks till disken...

...och frågade tjejen om jag fick använda omklädningsrummet igen, för jag ville ha på mig klänningen direkt.

Sedan dansade jag ut ur affären.

Mmm min GLADklänning.

Jag kommer att bosätta mig i den.

Bilder kommer... Hihi.